Prenumerera på Kurage
Ladda ner texten som PDF

Bör jag säga oförblommerat vad jag tänker också i trängt läge? Frågan inställer sig då man betänker att ens ord riskerar att följas av någon annans aggressiva handlingar. Jag ska försöka besvara frågan, men jag är inte helt säker på svaret.
Först frågan om lagen. Hur vid ska yttrandefriheten vara? Några gör det lätt för sig och hänvisar till grundläggande rättigheter. Jag ska ha rätt att säga vad jag vill, oavsett konsekvenserna av mina yttranden, så länge jag inte med min språkhandling direkt skadar någon. Jag tar inte ansvar för vad andra gör med vad jag har sagt.
Jag godtar inte denna föreställning om moraliskt ansvar. Jag menar att jag också är ansvarig för vad som händer, då någon kastar bensin på den pyrande glöd jag lämnar efter mig.

På samma sätt resonerade J.S. Mill 100 år tidigare, i sin pamflett ”Om friheten” från 1859. Mill var nämligen utilitarist. Vi är ansvariga för samtliga konsekvenser av våra handlingar, enligt denna lära. Det gjorde uppgiften att försvara en långt gående yttrandefrihet svårare för honom, än för rättighetsetikern. Ändå var detta vad Mill gjorde. Hans tes var att inget budskap, på grund av sitt innehåll, borde förbjudas. Endast i den mån man med språkhandlingar direkt skadade någon, borde staten inskrida med förbud och hot om sanktioner.

Sanningar som skyddas med förbud mot förnekelse hotar att åtminstone inom vissa konspiratoriskt lagda subkulturer betraktas som officiella uppfattningar, osanna, men omhuldade, inte för att de är sanna, utan för att tron på dem gynnar ett eller annat etablissemang. För att undvika detta bör vi tillåta att också väl underbyggda och för de samhälleliga funktionerna viktiga sanningar kan ifrågasättas. Vi bör lita till demokratin och till varandra. I det offentliga samtalet uppdagas på sikt sanningen. Endast genom kritisk debatt avslöjas myter och osanningar. Inget talar för att till exempel förintelseförnekare kommer att vinna allmänt stöd för sina uppfattningar bara för att vi tillåter att de framförs (och bemöts). Och gruppen som håller fast vid förnekelsen förlorar en del av kittet som håller den samman, då förbudet mot dess uppfattningar hävs. Detta sägs inte uttryckligen av Mill, men ligger i linje med hur han tänker.

En hållning som den Mill försvarar är alltså förenlig med att man straffar den som, i spetsen för en lynchmobb, förklarar att alla muslimer är terrorister och mördare, med påföljden att en muslimsk individ blir dödad. Hennes språkhandling var här en del av mordet på den muslimske individen. Samma yttrande bör emellertid i ett helt annat, mer avspänt sammanhang, få publiceras, så att det i vederbörlig ordning kan bemötas. Europeisk lagstiftning mot förnekelse av förintelsen, mot rasistiska föreställningar, mot homosexualitet och så vidare är farliga och kontraproduktiva.
Även om jag har juridisk rätt att hävda att muslimer (eller kristna, eller judar) är fångna i fruktansvärda vidskepelser, är det inte säkert att jag alltid bör göra det. Jag bör inte tveka att utmana med min satir. Jag bör inte frukta hot från kristna, då jag utmanar kristendomen, eller hot från judar, då jag utmanar judendomen, eller hot från muslimer, då jag utmanar islam. Men har jag en Breivik bakom ryggen måste jag kanske tveka om jag just vill utmana islam – just i ett visst sammanhang, som det vi nu befinner oss i.

Det är smärtsamt att medge detta, men jag tror situationen kan vara sådan att en viss självcensur ibland är av nöden. Det finns ting jag bör hålla inne med i vissa situationer. Detta är dock en nödlösning. Det kan ibland finnas knep att tillgripa, som så att säga desarmerar det budskap man vill framföra och som kan hjälpa en att ändå få framföra det.
Ett knep kan vara att aldrig angripa uteslutande en religion, som islam (som i mitt exempel ovan). Att aldrig angripa uteslutande en syn på förhållandet mellan religion och stat, såsom islamismen. Vill man angripa islam eller islamism bör man samtidigt angripa judendom och kristendom samt attackera sionism och kristen fundamentalism. Ogillar man tanken om en islamistisk stat ogillar man sannolikt också tanken om en judisk eller kristen stat. Men då bör man samtidigt klargöra detta.

Faktum kvarstår emellertid: sedan den juridiska frågan fått en lösning återstår ändå den privatmoraliska. Här finns nog inga enkla utvägar eller helt generella lösningar.
Jag försvarar Vilks juridiska rätt att smäda islam. Men kanske har han gått för långt? Kanske borde han visat större återhållsamhet? Om det är vad jag menar, ska jag i så fall säga det, i samma andetag med vilket jag försvarar hans yttrandefrihet? Jag tycker kanske att några av hans yttranden och installationer var problematiska. Finns det inte en risk att Sverigedemokrater kastar bensin på den glödande cigarett han lämnat efter sig? Samtidigt lever han emellertid under hot. Jag vill försvara hans liv och säkerhet, förstås, men också hans rätt att göra de moraliska fel jag kanske tycker att han gjort. Betyder det att jag, i mitt försvar av hans yttrandefrihet, ska hålla inne med min kritik av vad jag uppfattar som hans missbruk av den?

Än mera bekymmersam blir situationen då man ska uppträda till försvar för människor vilkas yttrandefrihet hotas, och som hotas därför att de uttryckt vad jag finner vara avskyvärda uppfattningar. Tänk – om läsaren alls minns denna händelse – på Jan Myrdals och Noam Chomskys försvar för Robert Faurissons yttrandefrihet, alltså Faurissons rätt att förneka att förintelsen ägt rum. Åtminstone Myrdal vägrade att i samband med detta försvar ta avstånd från Faurissons uppfattningar? Det var en annan diskussion, menade han. Var det en rimlig hållning?

Eller tänk på pastor Åke Green och hans predikan där påståendet gjordes att sexuella abnormiteter är en ”djup cancersvulst på hela samhällskroppen”, och där det gjordes fullkomligt klart att inte bara pedofili, utan även homosexualitet var exempel på det han talade om som abnormiteter. Hans juridiska rätt att yttra detta har klargjorts (om än inte så entydigt), och det är nog inget tvivel om att Mills försvar för yttrandefriheten måste omfatta denna predikan. Greens rätt att hålla den var emellertid för en tid ifrågasatt. Hur borde man då ha försvarat honom? Genom att lämna sakfrågan därhän? Jag är återigen osäker, men lutar åt att det är det i situationen mest effektiva, om man verkligen vill värna Greens rätt att säga det han säger. Sak samma med Faurisson.

Jag tror alltså att J.S. Mill har rätt i att inget yttrande bör förbjudas på grund av dess (orimliga eller anstötliga) innehåll. Endast språkhandlingar, som vållar påtaglig skada, eller hotar att göra det, måste vi kanske tillägga, ska vara förbjudna och kunna straffas. Men viss återhållsamhet är nog på sin plats, och man bör för säkerhets skull vara noga med att generalisera all kritik som kan tas till intäkt för specifika våldsamma aktioner.

TORBJÖRN TÄNNSJÖ är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Artikeln är ett sammandrag av ett tal som hölls på Ersta Sköndal högskola och ges ut där i sin helhet i vår.

Prenumerera på Kurage
Ladda ner texten som PDF

Det som hände för lite mer än ett år sedan i Arabvärlden är lika stort som murens fall i Östeuropa. Det var en eruption av frustration, svikna förväntningar och krav på ett värdigt liv. Konsekvenserna blir troligen mer långtgående än när muren föll. De grundläggande strukturerna i denna folkrika region är för alltid förändrade, även om det kommer att dröja innan vi ser någon riktig demokrati i området.
Det var en kombination av ett välutvecklat utbildningssystem, en outvecklad arbetsmarknad, demografi och sociala medier som möjliggjorde den arabiska våren.

För första gången fanns en mycket stor grupp unga med hög utbildning, men utan jobb. Med kontakter över hela världen, men utan framtid. Facebook, Youtube och Twitter hade redan lagt grunden för de stora omvälvningarna genom att ge den här generationen en helt ny världsuppfattning. Här är inte nationalstaten viktig. Nationalstaten har till viss del ersatts av deras eget rike på Facebook. Där är de själva presidenter och kungar. Twitter och Youtube blir deras ögon och öron på marken. Information sprids blixtsnabbt och de litar inte på någon. De skulle aldrig drömma om att knäppa på CNN. De vill ha information i realtid. Aljazeera är okej och har deltagit i att sprida den här medborgarjournalistiken.

Till skillnad från revolutionerna i Östeuropa och i Latinamerika spelade det civila samhället inte samma avgörande roll i demokratiseringsprocessen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta helt enkelt för att icke-statliga organisationer under lång tid har tämjts och försvagats. De flesta organisationer i till exempel Egypten har levt i symbios med regimen. De har inte kunnat verka utan Mubaraks godkännande. De riktigt fristående organisationerna har varit förbjudna. Rädslan har lett till självcensur i organisationerna. Det civila samhället har valt att inte konfrontera regimen. Väldigt få organisationer i Mellanöstern har organiserat gatuprotester eller olika former av civil olydnad.
En del av anledningen kan också sökas i organisationernas finansiering. Många av demokratirörelserna som vi sett i modern tid möjliggjordes av pengar från internationella samfundet och bidrag från västmakterna. På grund av olika bilaterala relationer med till exempel USA, hade många svårt att hitta villiga bidragsgivare. Obamaadministrationen valde att enbart godkänna bilateralt bistånd till organisationer som var godkända av regimen.

Med det finns en rörelse som agerat civilt samhälle, politiskt parti och opposition i en och samma kostym. Det tidigare förbjudna Muslimska brödraskapet. Med ett enormt nätverk och hundratusentals betalande medlemmar har Brödraskapet varit en maktfaktor inte bara under revolten, utan även långt tidigare. Muslimska brödraskapets politiska parti, frihet och rättvisa, fick 37,5 procent i parlamentsvalet och är i praktiken den grupp som ska leda Egyptens första skakiga steg som demokrati. Brödraskapet har haft uppenbara problem att axla den nya rollen. Efter alla år av att agera i skymundan och i opposition är omställningen till att vara en av två pelare kring vilka det nya Egypten ska formas stor. Tillsammans med militären, som tidigare var de som förtryckte brödraskapet, ska de nu bygga det nya Egypten och tillgodose alla de förväntningar som finns på ett bättre liv. En inte helt lätt uppgift.

NATHALIE BESÈR är rådgivare på Utrikespolitiska Institutet

Prenumerera på Kurage
Ladda ner texten som PDF

Folkrörelsen »äger« det svenska civilsamhället under 1900-talet. Folkrörelserna befolkas, definieras och organiseras i sin tur av medlemmarna. Medlemmarna bidrar med det ideella oavlönade arbete som möjliggör framväxten av organisationerna. Medlemmarna var också den kraft som – genom styrelsearbete och andra förtroendeuppdrag – ledde dem. Medlemsrollen förändras dock över tid. Många organisationer fortsätter att växa i både storlek och inflytande också under 1900-talets andra hälft, men expansionen leds nu allt oftare av avlönad personal. Finansieringen säkras i avtal med statsapparaten och kopplas i många fall till antalet medlemmar. Medlemskadern i organisationerna blev nu också viktig i denna funktion – för att beräkna bidrag och stöd från den offentliga sektorn.

Folkrörelsen blir urtypen för hur en idéburen organisation bör se ut och fungera, och medlemmen civilsamhällets nyckelperson. Jag vill dock nyansera bilden och påstå att våra folkrörelser först och främst bör förstås som hybrider. De lånar inslag och attribut från de sociala rörelser ur vilka de springer. Men även från den framväxande välfärdsstat som dessa nya organisationer lutar sig tungt mot under sina första stapplande år och sedan kommer att bli alltmer beroende av ju längre seklet fortskrider. Statsvetare har beskrivit detta som ett slags korporativa arrangemang där rörelserna och deras värderingar och människor undan för undan vävs samman med den expanderande offentliga sektorns administration och resurser. Fokus ligger på hur statsapparaten påverkas genom rörelserna och deras intressen integreras i den offentliga sektorns dagordningar. Men processen går också åt andra hållet. De alltmer institutionaliserade folkrörelserna lånar under perioden in språkbruk och tankemodeller från den offentliga administrationen och staten. Förvaltningens reglering och normer flyter in i organisationerna via deras medverkan i statliga utredningar och kommittéer men också genom de olika bidragssystemen. Och så vidare.

Jag föreslår därför att vi analytiskt bör förstå våra folkrörelser som en organisatorisk hybrid som lite tillspetsat kan beskrivas med metaforen »hälften rörelse, hälften stat«. Jag gör här alltså skillnad på de ursprungliga sociala rörelserna och de senare – och »tamare« – svenska folkrörelserna och deras organisationer som institutionaliseras, bland annat som en del av välfärdsstatsbygget. Detta är idag historia och mitt avstamp för denna text där jag spårar den idag främsta utmanaren till den svenska folkrörelsen – the social enterprise.

Svenska idéburna organisationer var under 1900-talet i huvudsak antingen av det röstbärande slaget, exempelvis inom den historiskt starka arbetarrörelsen eller de inflytelserika organisationerna inom nykterhetsrörelse och frikyrka. Vi märker dem i miljörörelsen och kvinnorörelsen, vars inflytande under 1900-talets senare decennier väl kan mäta sig med de klassiska folkrörelserna. Eller så har de organiserat befolkningens kultur och fritid, som inom den omfattande idrottsrörelsen eller det rika svenska körlivet. Det gäller även Svenska kyrkan som i sin verksamhetsprofil under 1900-talet mer kan beskrivas som en »prat-kyrka« än en »gör-kyrka« – en marginell aktör i konkret produktion av traditionell välfärd som vård, skola och omsorg.

Med få undantag (som folkbildning eller rehabilitering och vård av missbrukare) var verksamhet inom vård, skola och omsorg fram till slutet av 1900-talet en i det närmaste exklusiv angelägenhet för den offentliga sektorns organisationer. En stor del av den begränsade välfärdsproduktion som under 1900-talet ändå förekommer i civilsamhället bedrevs dessutom inte av folkrörelserna utan produceras av aktörer ur tidigare organisationsvågor. Det handlar om diakonisällskapen och våra stadsmissioner, välgörenhetsinrättningar och filantropiska stiftelser, ofta sprungna ur 1800-talets associationsväsende och inte sällan med någon form av religiösa förtecken.

I slutet av 1900-talet, och mer så under det första decenniet in på det nya seklet, träder andra typer av aktörer ur det civila samhället fram. Med nya sätt att formulera relationen mellan individen och organisationen och annorlunda former för organiseringen av verksamheten utmanar dessa aktörer den tidigare folkrörelsemodellen. Om medlemskapet var 1900-talets sätt att ordna relationen mellan individ och organisation i civilsamhället så tycks den nygamla konstruktionen »den frivillige« bli ett alltmer populärt sätt att organisera relationen. I många fall har olika begrepp med prefixet frivillig börjat användas parallellt med medlemsbegreppet i organisationerna. I vissa fall verkar det till och med ha ersatt den klassiska föreställningen om »den aktive medlemmen« för att benämna den ideella arbetsinsatsen från de individer som engagerar sig.

Detta sker parallellt med ett växande intresse för gåvor, donationer och olika typer av insamlingar och välgörenhetsgalor. Det verkar som om »de frivilliga« – denna nya kategori av »medborgare « i det civila samhället – bereder väg för en välgörenhet som kanske inte direkt ersätter men åtminstone utmanar den tidigare så stabila förankringen i de sociala rörelserna och deras språkbruk. Det är inte så att dessa fenomen och tendenser är helt främmande för det svenska civilsamhället. Men under större delen av 1900-talet har de i stort sett trängts undan och marginaliserats av den rörelseretorik och praktik som dominerade förra århundradet. Vi ser på många håll ett nytt charity speak växa fram i det svenska civilsamhället under 1990-talet; ett nygammalt språk som på många sätt utmanar det tidigare talet om »rörelser«.

I andra arbeten har beskrivits en annan utveckling – en rörelse från röst till service – som innebär att den röstprägel som tidigare dominerade organisationslivet inte längre är lika entydig. Alltfler ideella och idéburna organisationer bedriver idag verksamhet inom vård, skola och omsorg inom vad som tidigare betraktades som välfärdsstatens domän. I takt med att offentlig sektors verksamhet öppnas upp för konkurrens och marknadstänkande har också idéburna aktörer kommit att expandera inom dessa områden. Ironiskt i sammanhanget är att staten som samtalspartner och inspiration för organisationerna – i takt med att stat och kommuner lär sig tala New Public Management – tycks ersättas av näringslivets företag som förebild och marknadens språk som tankeram för organisering, styrning och kommunikation. Många av organisationerna strävar nu efter att bättre »marknadsföra« sina verksamheter, att öka »medlemsnyttan« eller att »stärka varumärket«. »Kvalitetsarbete« (á la Total Quality Management) och »balanserade styrkort« (balanced scorecards) förekommer också i många av organisationerna.

Förändringen understöds av utbildningar »affärsmannaskap« och ett behov hos många anställda att känna sig »professionella« men också av en alltmer utbredda praxis inom den offentliga sektorn av upphandlingar och kontrakt för att beskriva och organisera relationen till den ideella sektorn. Till och med organisationernas räkenskaper kläs, genom nya regler och ny lagstiftning, i samma språk som företagens när dessa för bok över sina intäkter och kostnader. På ett liknande sätt som jag nyss etiketterade det nya välgörenhetspratet i den ideella sektorn som ett charity speak kan vi beskriva detta som ett framväxande business talk (och medföljande tänkande) i det svenska civilsamhället.

Folkrörelsen (i varianten »hälften rörelse, hälften stat«) är på intet sätt utrotningshotade, men den tidigare närmast totala dominansen är nog historia. Vi ser nya eller åtminstone annorlunda sätt växa fram för hur människor väljer att engagera sig. Dessa initiativ påverkar förstås utrymmet och möjligheterna för 1900-talets folkrörelser. Man försöker i dessa organisationer hitta nya sätt för att engagera de många människor som i ökande utsträckning vänder ryggen åt det medlemskap som attraherade deras mor- och farföräldrar. Vi ser nu möjligen framväxten av en ny generation »sociala företag« som ägnar sig åt välfärdsproduktion, till exempel inom barnomsorg och skola. Ibland dyker de upp inom ramen för de tidigare folkrörelserna och inte sällan ser vi grupper av frustrerade individer som har upplevt folkrörelseformatet som för stelt bakom dessa initiativ. Dessa söker sig nu fram längs nya vägar för att kanalisera sitt och andras engagemang. I sitt sökande efter andra lösningar för att konceptuellt klä engagemanget ser vi också en expansion av det begreppsliga ramverket genom att man parallellt lutar sig mot såväl charity speak som business talk för att beskriva och driva verksamheterna. I en intressant sammanflätning av dessa båda strömningar ser helt nya begrepp och praktiker dagens ljus. Ett talande exempel är det framväxande pratet om »insamlingsmarknader« där första halvan av ordet tydligt hämtas från välgörenhetstraditionen och andra halvan ur näringslivets språk.

Hedersutnämningen för den person som idag engagerar sig i någon form av ideell verksamhet är att bli kallad »social entreprenör«. Den mjukare bestämningen »social« i kombination med någon form av hårdare begrepp som lånas in från affärs- och näringslivet – social ekonomi, socialt företag eller sociala entreprenörer – verkar för tillfället vara ett konceptuellt framgångsrecept för att förnya verksamheter i det civila samhället. Eller åtminstone för att säkra inflödet av nya resurser. I en spekulation om vart det svenska civilsamhällets organisationer kan vara på väg i framtiden – efter 1900-talets »hälften rörelse, hälften stat« – skulle vi med stöd i den utveckling som skisserats ovan kunna formulera alternativet som »hälften välgörenhet, hälften företag«. I det nya paradigmet står då det »sociala företaget« i centrum på samma sätt som den domesticerade folkrörelsen stod i centrum av folkrörelsetraditionen från 1900-talet.

FILIP WIJKSTRÖM är docent vid Handelshögskolan i Stockholm och redaktör för forskarantologin »Vad står på spel?« (2012).

Prenumerera på Kurage
Ladda ner texten som PDF

Vem har störst möjlighet att förändra världen? Frågas svenska folket är det i första hand du och jag som individer som sitter på den makten. Ungefär lika många svarar att det är företagen. Längre ned på listan kommer politiker, och ytterligare en bra bit därefter kommer ideella organisationer. Resultatet kommer från en riksrepresentativ undersökning vi låtit genomföra inom ramen för satsningen »Playing for change«. Det kan ju ses som en aning nedslående för en person som likt jag ägnat mer än halva mitt liv åt att bygga upp en så kallad ideell organisation. I mitt fall med syftet att verka för ett bättre samhälle genom att motverka mobbning. Men jag tror också att bilden av de ideella organisationerna och deras kraft hänger ihop med själva begreppet, som jag menar är intetsägande och leder tankarna fel. Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ideell »grundad på el. syftande till högre, andliga värden«. I mer daglig svenska betyder det oavlönad – att arbeta ideellt innebär att arbeta gratis. I mina ögon är de här begreppen kopplade till en förlegad föreställning om att det finns en motsättning mellan att arbeta för ett bättre samhälle och att tjäna pengar. Sedan jag år 1996 startade Friends har organisationen växt från ett enmansprojekt till 40 anställda på fem orter och en omsättning på 24 miljoner.

Det har inte varit enkelt, och vi har fått kritik bland annat för att vi har satsat mycket på annonsering, varumärkesbyggande och annat som traditionellt kopplas samman med den kommersiella världen snarare än den ideella. Men jag har aldrig behövt kompromissa med min grundidé. För mig var det självklart att sträva efter att växa, för större möjligheter att göra skillnad. Min vision var aldrig att verksamheten ska drivas ideellt, utan av avlönade och professionella yrkesverksamma. Målet för allt förändringsarbete bör vara hållbar utveckling av samhället på olika plan. Hållbart förändringsarbete underlättas genom affärsmässighet; Att människor kan leva på sitt engagemang och att det finns en strävan efter egengenererad tillväxt. Detta i motsats till den osäkra och kortsiktiga bidragsjakt som präglar en stor del av den ideella sektorn idag.

Jag anser att vi behöver uppdatera synen på hur man kan arbeta för att förändra samhället. Vi behöver bana väg för nya eldsjälar och entreprenörer som kombinerar det bästa från offentlig och ideell sektor – samhällsansvar, engagemang och kunskap – med nytänkande och affärsfokus från näringslivet. Ett logiskt steg på vägen är att vi skrotar begreppet ideell organisation som vedertaget samlingsbegrepp på organisationer som arbetar för ett bättre samhälle. Ett begrepp som ger en betydligt bättre bild av mitt sätt att se på förändringsarbete är socialt entreprenörskap. Vi behöver inte fler ideella organisationer, vi behöver fler sociala entreprenörer. Det sociala entreprenörskapet kan liksom allt entreprenörskap innefatta oavlönat arbete, men det är inte kärnan.

Det här skiftet är redan på gång, och jag tror stenhårt på att detta decennium blir det sociala entreprenörskapets decennium. På allt fler håll syns exempel på innovativa initiativ som springer upp i gränslandet mellan offentligt, ideellt och kommersiellt. I vår undersökning säger varannan sig ha en idé som kan bidra till att göra samhället bättre. Flera miljoner svenskar går alltså omkring med oförlösta idéer, de är alla potentiella sociala entreprenörer.

SARA DAMBER är verksamhetschef på Hugo Stenbecks Stiftelse och ansvarig för Playing for Change

Berättarministeriet
Berättelsen har alltid varit en kraft som förenar och skapar möten mellan kulturer och generationer. Varje lands identitet bygger på en gemensam berättelse som formuleras i lagar, förmedlas i skolmaterial och ligger till grund för det offentliga samtalet, under förutsättning att landet är en demokrati. Varje människa ärver, förvaltar och skapar berättelser. Allt fler barn och unga känner sig åsidosatta i samtiden och alienerade från samhället. Vi vill samla krafter som tar del av barnens berättelser och förmedlar att deras röster är viktiga och en del av samhällsgemenskapen.

Motsättningar i samhället gynnar endast ickedemokratiska krafter som nu verkar vädra morgonluft i stora delar av Europa. Det ligger i allas intresse att barn och unga känner att alla samhällsaktörer som den politiska sfären, näringslivet och den civila sektorn tar sitt ansvar för ett samhälle som präglas av pluralism, tillit, tolerans, kreativitet, engagemang och framsteg.

Det är vår övertygelse att om unga tidigt får känslan av att omvärlden är genuint intresserad av att lyssna till vem man är, var man kommer ifrån, vem man vill vara, så kommer deras självförtroende att växa och identiteten att stärkas. Det är en erfarenhet som även ökar tilltron till samhället.

Initiativet till Berättarministeriet har tagits i övertygelsen om ordets makt och språkets betydelse för barns självkänsla, men också för att framhäva vikten av att vuxna lyssnar till barnens ord och berättelser.

Vi vill stärka berättaren genom det skrivna ordet i första hand men också genom muntligt framförande och rörlig bild som på ett kreativt och lustfyllt sätt lyfter barnets egen förmåga och röst. Berättarministeriet är ett mötesrum där relationer skapas; mellan barn och vuxna, mellan olika generationer och mellan skilda sociala skikt. Men också mellan näringslivet och den ideella och den skattefinansierade sektorn.

Mitt eget engagemang är grundat i ett behov av att vara en drivande och konstruktiv kraft i det samhälle som jag är skyldig mycket, men också ett behov av att själv utvecklas som människa. Inget ger tillbaka så mycket som att se ett barn stärkas och känna sig som en del av ett sammanhang som lyfter alla inblandade. Botemedlet mot misstänksamhet, fördomar, utanförskap och maktlöshet är; ett relationsbygge som under lustfyllda och kreativa former skapar mänskliga band som stärker jagkänslan.

DILSA DEMIRBAG-STEN
Dilsa Demirbag-Sten är föreståndare för Berättarministeriet

Ladda ner hela hela artikeln som PDF.
Börja prenumerera på Kurage.

Till ljudet av extrastolar som fälldes ut inleddes dagen i föreningshuset i Myckelgensjö, beläget i de västra delarna av Örnsköldsviks kommun. Den annars så varma och soliga julimånaden bjöd denna dag på hällregn, och få saker i världen verkade mer lockande än att lyssna till det forum kring entreprenörskap på landsbygden som kallats samman av länets centerpartistiske riksdagsledamot Emil Källström.

Vid ett, och endast ett tillfälle, sjönk den annars inspirerande och livliga stämningen i lokalen. Fortfarande ligger nedläggningen av byskolan några år tidigare som ett öppet sår hos bygdens folk. Markus Edlund, en lokal eldsjäl med både glassfabrik och verkstadsindustri på sin lyra (tillika småbarnsförälder) delade besviket med sig av upplevelserna när nedläggningsbeslutet togs. Trots att människorna i Myckelgensjö själva tog fram och presenterade inflyttningsstrategier och på kort tid lyckades öka befolkningen i byarna så hade den socialdemokratiska majoriteten sedan länge bestämt sig. Beslutet togs. Skolan stängdes.

En skola kan inte vara hur liten som helst. Och visst finns exempel, likt de Bengt Göransson refererar till i samtalet med Widar Andersson i detta nummer av Kurage, där byskolor inte tillför utan snarare blir kontraproduktiva. Samtidigt etsar besöket i Myckelgensjö sig fast. Det är svårt att släppa att ingen utväg fanns, och skolan fick stängas, trots att bygden är ett Gnosjö i miniatyr.

När friskolereformen initierades av den borgerliga regeringen i början av 90-talet, vilket går att läsa mer om i Ola Johansson spännande skildring i detta nummer, var ett av de framskjutna argumenten att byskolor i landsbygd skulle få nya förutsättningar att överleva. Föräldrar, församlingar och föreningar skulle ges möjlighet att kliva in och driva verksamheten vidare när den kommunala viljan vek. Även ur ekonomisk synpunkt var resonemanget logiskt, för få saker är så ”kostnadseffektiva” som när människor bryr sig tillräckligt för att engagera sig ideellt och arbeta gratis.

Några hoppingivande exempel finns. Exempel där lokala krafter gått samman, axlat ansvaret och lyckats vända utvecklingen. Men i normalfallet känns kapitaltäckningskrav för skrämmande, administrationen för omfattande och hopp övergår i tvekan, spruckna drömmar och besvikelse. Föräldrakooperativen och föreningslivet lyser fortfarande i huvudsak med sin frånvaro i den svenska skolan.
I termer av konkurrensfördelar förklaras de stora friskolekoncernernas framgångar onekligen av stordrift i det stora antalet skolor, riskspridning i form av fler olika verksamheter och finansiella muskler.

Finns det då endast tre alternativa driftsformer; kommunal, av riskkapital driven och litet klent föräldrakooperativ?

Nog finns fler lösningar. Tanken går osökt till de traditionella folkrörelserna i allmänhet, och i byskolornas fall i synnerhet till landsbygdsrörelsen. Landsbygdsrörelsen, eller bonderörelsen som den historiskt kallats, är förvisso ingen statiskt begrepp utan snarare ett löst sammansatt nätverk av organisationer med gemensam nämnare att de av sina medlemmar fått ambitiösa uppdrag att värna landsbygden och dess folk. Här finns LRF – Lantbrukarnas riksförbund med drygt 150 000 medlemmar, Bygdegårdarnas riksförbund med 1 500 samlingslokaler, centerrörelsen med flera.

För att förtjäna betäckningen ”folkrörelse” krävs rimligen att organisationer identifierar samhällsstrukturer i större syfte än att endast formulera politik. Önskelistor kan vem som helst göra. Det som skiljer agnarna från vetet är istället ambition att självt agera för att genom lokal verksamhet utmana och förändra dessa mönster.
Just detta gjorde böndernas organisationer med stor kraft under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Folkhögskola Hvilan i Skåne – en i sin tid utan tvekan ”fri skola” och Sveriges första folkhögskola – startades år 1868 i syfte att ge böndernas barn möjlighet till kunskap och bildning.

Landsbygdsrörelsens organisationer fortsatte med att starta ett antal folkhögskolor och SLS, Svenska Landsbygdens Studieförbund, med utpräglat syfte att sprida kunskap och bedriva bildning. I dag samlar Studieförbundet Vuxenskolan, som studieförbundet heter sedan drygt 40 år efter sammanslagning med det Liberala studieförbundet, hundratusentals deltagare i studiecirklar varje år.

För Centerpartiets del torde få saker ha en mer självklar plats i partiets paroll ”Hela Sverige ska växa” än att stärka och utveckla möjligheterna till skolgång på landsbygden.
Gedigen bildningshistoria till trots är tankar på att driva friskolor främmande för de flesta ideella organisationer.

Egentligen är det konstigt. För vad är de traditionella folkrörelserna om inte en typ av ”koncerner”. Breda i sin verksamhet, tillräckligt tröga för att hantera tung administration och samverkan med offentlighet samt skapta för att ge människor som annars begränsats till engagemang enbart på sin egen ort plats i något större. Därtill ofta ganska rika. För landsbygdsrörelsens del kan LRF konsten att driva stora och konkurrenskraftiga företag, Bygdegårdarna kan hålla lokaler, Centerpartiet sitter på fyllda kistor som ett av Europas rikaste partier och Studieförbundet Vuxenskolan har spridit kunskap i snart ett sekel. Liknande förutsättningar finns inom såväl nykterhets- som arbetarrörelsen.

En av de tankar som dröjer sig kvar efter framtagandet av detta – det allra första – numret av tidskriften Kurage är just frågan när folkrörelserna på allvar ska omsätta sina styrkor inom det formella utbildningsväsendet. När kommer det en ”idéburen skolkoncernen”?

GABRIEL EHRLING
Gabriel Ehrling är redaktör för Kurage, driver Idealistas förlag och är tidigare förbundsordförande i en annan vital del av landsbygdsrörelsen, Förbundet Vi Unga.

Ladda ner som PDF
Köp Kurage 

Bengt Göransson

• Skol- och kulturminister 1982-1989, utbildningsminister 1989-1991. 
• Under 70-talet ordförande för Manillaskolan och 
• ordförande för statliga demokratiutredningen.

Widar Andersson

• VD och chefredaktör för Folkbladet Östergötland
• Ordförande i utbildningsföretaget Academedias ”Advisory Board”.
• Socialdemokratisk riksdagsledamot 1991-1998
• Ordförande i Friskolornas riksförbund under 90-talet

Kurage:
– Vilken är er bild av de politiska tankegångarna och behoven som ledde fram till friskolereformen?

Bengt:
– När jag blev skolminister fanns ett antal privata skolor, även om de saknade statliga bidrag, och vi skulle godkänna nya friskolor. Jag såg till att vi godkände ett antal trossamfund som ville bilda skolor, bland annat Pingströrelsen, vilket väckte mycket uppmärksamhet. Skälet var att jag pratat med företrädare och familjer som hade stor ångest över att en icke-konfessionell skola skulle ta ifrån barnen deras tro på gud. Då tänkte jag att de barnen kommer att få en oerhörd plåga i hemmet. Det är bättre att föräldrarna får ha sin skola med sina värderingar. Däremot sa vi nej till Hare Krishna. Skälet till det var att de inte hade några elever och skulle värva med hjälp av en egen skola. Det fanns det ingen anledning att säga ja till.

– När kommunaliseringen sedan genomfördes och skolpengen infördes öppnades en kommersiell marknad för skolor. Och det är mycket allvarligt. Det har lett till en explosion av skolor som inte är skolor. Det tycker jag fortfarande är det stora problemet. Den som driver en skola ska ha ett uppdrag och det som kännetecknar riskkapitalismen i dag är att det inte finns ett uppdrag annat än pengarna. Industrikapitalisterna hade alltid ett uppdrag, att producera varor, och de var besatta av sitt uppdrag. I dag har man inget uppdrag för sina pengar annat än att det ska bli mera pengar. Och då leder det till att en storföretagare i skolbranschen kallar det för en lågriskbransch. Det är skamligt att säga det. Därför att skolan är den värsta högriskbransch vi har. Ett misslyckande i skolan får konsekvenser för enskilda och grupper hela livet. Då finns det anledning att vara lite på sin vakt.

– De som drev igenom kommunaliseringen var kommunala skolpolitiker. Låt oss bestämma över skolan sa de. Då slipper vi alla hemska regler som regering och Skolöverstyrelsen satte upp.

Det som inträffade var paradoxalt nog att skolpolitikerna förlorade makten över skolan. Makten flyttades i samma ögonblick till kommunstyrelser och kommunledningar. Skolpolitiker lokalt som innan hade makt och kunde hänvisa till statliga regleringar har idag ingen annan uppgift än att klara de ekonomiska krav som överliggande organ ställer på dem. Detta förklarar en av svårigheterna i skolan idag.

Kurage:
– Vad är din bild av effekterna av friskolereformen Widar? Delar du Bengts beskrivning?

Widar:
– Ja, delvis, även om jag har en något mer positiv bild. Jag håller med Bengt om problemen med kommunaliseringen. Det som nu sker är att regeringen håller på att förstatliga skolan igen, fast baklänges. Med de regelverk, prov och bestämmelser som diskuteras är vi snart tillbaka på ruta ett. Det var alldeles för lätt att starta fristående skolor under de första åren efter reformen. Under min tid som ordförande i Friskolornas Riksförbund såg jag att du kunde starta en skola på f-skattsedel utan någon täckning. Allt det där har blivit mycket bättre. Nu är det svårt att starta en fristående skola. Det ska oerhört mycket till och de allra flesta ansökningar får nej. Men det är både på gott och ont.

– Jag är ett folkrörelsebarn och för mig ska både pedagogik och att driva en skola vara så fritt som möjligt. Inga barn och ungdomar, inga människor, är stöpta i samma form. Baksidan av ett för hårt regelstyre blir att det bara får vara på ett visst sätt.

– Det som nu sker är en intressant industrialiseringsprocess. Många av de stora skolföretagen får ett överskott efter tre-fyra år, det blir vinster och en marginal på 8-11 procent. Då bör politikerna gradvis sänka skolpengen. När vi ser att vi har stora offentliga behov i äldreomsorg och sjukvård borde de allokera resurserna väl. Dit har vi inte hunnit ännu men jag är säker på att det är nästa fas.

Bengt:
– Jag måste invända mot beskrivningen att vi är tillbaka på ruta ett, för det är vi faktiskt inte. Det som sker nu är en uppstramning från Jan Björklunds sida för att skolorna ska redovisa likvärdiga resultat. Så att man kan garantera att alla som slutat nian har läst samma böcker för att man ska kunna bedöma dem rättvist. Det är en styrningsprocess som är mycket intressant i nyliberalismen. Filip Wikström på Handelshögskolan i Stockholm talar om den svåra sjukan ”Projektos” som har drabbat Sverige. Det vill säga att fokus hamnar uteslutande på det ekonomiska resultatet och att man inte ska göra av med pengar i onödan. Min önskan är att det tillsätts en bred parlamentarisk skolkommission, med representation från lärare, föräldrar, näringsliv. En riktigt stor klassisk skolkommission som får några år på sig att formulera en skolsyn – Vad är en skola? Det är det viktiga.

– Jag kritiserar dem som ser det ekonomiska incitamentet som en drivkraft för en skola. Skolan har ett uppdrag som är mycket viktigare än att ge utdelning eller att gå ihop. Därför är jag inte säker på att vi bör dra ned skolpengen bara för att man sköter verksamheten. Arbetarrörelsen har aldrig kunnat skilja på vinst och profit. Jag har arbetat i affärsrörelser större delen av mitt liv och vinsten är nödvändig för att se att man är effektiv. Arbetarrörelsen har alltid accepterat svinaktiga affärer under förutsättning att de inte går med vinst. Profiten, när man tar ut vinst i sidled för andra ändamål den avsedda, är skadlig. Vinsten däremot behöver man ha som ett korrektiv. Men arbetarrörelsen har alltid haft en kluvenhet i synen på att sköta affärerna.

Widar:
– Idén om att tillsätta en skolkommission är intressant. En skolkommission bör verkligen ha ett bredare anslag än fokus på statliga regler.

– Den absoluta huvuddelen av dem som i dag driver fristående skolor är väldigt seriösa och duktiga. Mixen mellan ett offentligt uppdrag och en riktig privat företagsamhet blir väldigt dynamisk. Jag var med och startade en skola 1994 i Falun med 420 barn. Efter några år kunde vi se att vi gjorde vinster om fyra-åtta miljoner och ändå bra resultat. Vi hade ungefär samma barn och ungdomar som de andra faluskolorna. Vi påminde alltid medarbetarna, föräldrarna och lärarna om det ekonomiska överskottet som aldrig plockades ut som någon vinst, utan användes som en buffert. En sådan måste man ha för att vara ett seriöst företag, så att föräldrar och barn kan vara trygga med att skolan finns kvar även om det brinner eller händer en stor olycka. Så idén om att det finns lite större företag med offentliga uppdrag, under bra kontroll och stor pedagogisk frihet, den är jag väldigt tilltalad av.

Bengt:
– Men de har inte den pedagogiska friheten. De kommer att få en ekonomisk frihet att driva skolorna med vinst, men ingen pedagogisk frihet. För skolutvecklingen just nu leder till en ökad styrning av innehållet i skolan och det skapar en hel rad problem. Ska man lösa skolans problem så kan man inte ha en skolpeng som man tävlar om. Därför att den offentliga skolan har ett uppdrag som den fristående skolan är befriad från. Den måste nämligen ta hand om alla elever.

Kurage:
– Debatten om friskolereformen handlade mycket om glesbygden, och om att föräldrar och personal ska kunna ta över och driva. Sedan reformen har vi dock inte sett så många idéburna skolor bildas på gymnasienivå och övre delen av grundskolan.

Bengt:
– Finns det några idéburna skolor kvar? Waldorfskolor? 

Widar:
– Jag skulle säga en idéburen skola som finns och driver ett ständigt krig med utbildningsminister Jan Björklund är Vittraskolan. De har en väldigt speciell pedagogik liknande Montessori och som Björklund hela tiden skäller på som ”flumskola”. Men de står upp. De är ändå så pass stora och så pass bra. Sen har du ju ett antal religiösa skolor.

Bengt:
– Under min tid så godkände vi Livets ords skola i Uppsala. Det var inte för deras religiösa idé, utan för att det är en skola för en grupp som har en gruppgemenskap. Jag vill nog hävda att den inte är idéburen.

Widar:
– Fast de har blivit så pass stora nu att det håller inte riktigt. Men i princip har du rätt.

Bengt:
– Det är en skillnad i utgångspunkter. De här glesbygdsskolorna är ju ofta katastrofer. Det är nu några år sen som Drevdagen försvann som var mycket uppmärksammad på 80-talet. Man ville lägga ned den, det var för få elever. Den överlevde genom att göras till en friskola där alla föräldrar i denna slutna bygemenskap var engagerade. En lagade maten, en annan var vaktmästare, en tredje var rektor och så vidare. De försörjde byn på att driva skola för sina barn. När barnen blev större så blev det också konflikter i byn som var oerhört infekterande.

– Det politiken gör nu är att  uppmuntra varumärkeshysterin och du får skolor som blir varumärken, även kommunala skolor. Man tror inte det är sant. De ville starta ett strutsgymnasium i Skåne eller ett dansbandsgymnasium i Malung på förslag av turistchefen. Det är ju tramsigheter. Skola ska vara skola.

Kurage:
– På gymnasienivå ser vi utvecklingen att de större skolkoncernerna har allmän inriktning medan de offentliga känner ett ökat behov av att profilera och specialisera sig.

Widar:
– Många skolor fick indraget tillstånd under tidigt nittiotal. De gick ut och testade gränser och hade knappt några lärare, det var som vilda västern ett tag. Nu har det förändrats och jag tycker det är sunt. Det är ingen mänsklig rättighet att starta och driva en skola. Du ska kunna visa att skolan är bra för de här barnen. Ofta fastnar vi i diskussionen om en skola för alla. Men varje av alla 8 000 skolor är inte en skola för alla. Varje skola är ju för de barn som går på den skolan. Och varje sådan skola är en del av en skola för alla. Utvecklingen börjar genom se till varje elev. ”Hur har du det? Vad behöver du av skolan för att du ska nå de här målen?” Jag ryser i kroppen när jag säger det men det är det som är skola för mig.

Bengt:
– Samtidigt ska man vara klar över att skolan har ett samhällsuppdrag. Skolan är inte bara en skola för dem som går där. Jag brukar påtala det att även en barnlös sjuttiofemåring ska bestämma över skolan. Därför att skolans stora samhällsuppgift är att se till att det samlade livsarvet tas till vara. Det vill säga det är en kulturuppgift för samhället. Men i dag tenderar det att bli skola bara för dem som för ögonblicket går där. Och det är de som ska formulera sina krav, vad de önskar, de ska få de kunskaper de beställer. Det är någon sorts bisarr ”beställare-utförare”-modell. Skolan måste få formulera sitt innehåll, bestämma vad den ska dela med sig av.

Widar:
– Det där är en oerhört intressant diskussion. Vad är samhället när man väl ska definiera det? Vad är kittet som håller oss ihop? Det är klart att skolan är en del av det. Men det är det också rätt mycket annat som är och det är föränderligt. Jag besöker fortfarande väldigt många skolor och de flesta i Sverige håller ändå en hygglig standard. Kris- och katastrofstämpeln som finns i den allmänna debatten har jag lite svårt att ta på allvar. Det finns ett antal skolor, dels i väldigt små kommuner dels i väldigt utsatta storstadsförorter, som har gigantiska problem. Men i huvudsak är standarden bra.

Kurage:
– Det finns andra idéburna skolor än de konfessionella. En del driver verksamhet för skoltrötta, som Futurum här i Liljeholmen. Fryshuset har också ett gymnasium. Vinst har ni varit inne på men det behöver inte påverka tillväxten av idéburna skolor, så varför bildas inte fler?

Bengt:
– I dag finns det en skolmarknad som på samma sätt är fiktiv. Därför måste vi göra om finansieringssystemet så att den kommunala skolan kan säkerställa sin verksamhet utan att behöva tävla med de kommersiella. I dag kastas det bort mycket pengar på marknadsföring och idiotreklam i olika riktningar. Fullkomligt bisarra annonskampanjer som försörjer reklammänniskor som inte kan försörja sig på vanligt sätt. Det är bidragsberoende reklammänniskor som har en stor del av skolpengen.

Widar:
– Nja, det är en raljant beskrivning. Så kanske det var i början på eller mitten av nittiotalet, då räckte det med att sätta upp en friskoleskylt så kom folk rusande för att de var nyfikna på något nytt. Så är det inte i dag utan det enda chansen är att du måste hålla väldigt hög kvalitet.

Kurage:
– Idéburna aktörer säger att det är svårt att starta en skola. Att driva den går men det är svårt att stå sig mot en kommersiell koncern när det gäller att ta över en befintlig skola vad gäller kapitalförsörjning och annat. De upplever också att de misstros politiskt i större utsträckning för att de inte är ett aktiebolag.

Bengt:
– Jag tycker man ska fundera över varför det är så att det inte är skolan eller dess uppgift som är det centrala, utan om du har ekonomiska möjligheter att driva skolan. I dag efterfrågas mångfald, men en skola kan inte vara vad som helst. Det finns en samhällsuppgift för skolan.

Widar:
– De skolor jag känner väl betraktar Björklunds krav mer som en inträdesbiljett för att vara med, men de kraven räcker inte till. Om vi tar en skola med medie- eller fordonsprogram är ändamålet att de som går utbildningen ska kunna tillgodogöra sig så mycket att de får rätt färdigheter. Och att de sen kan gå in i yrkena om de står fast vi sitt yrkesval. Alumnundersökningar blir allt vanligare för att ta reda på hur många som går vidare till universitetet efter examen eller arbetar i yrket. Upplevd kvalitet och ändamålsenlig kvalitet är det som byggs på utöver Björklunds krav och är det man konkurrerar med. Björklunds krav är hygienfaktorer och står staten fritt att bestämma, bara man inte låser fast sig för då går mycket förlorat.

Bengt:
– Det är det pris man får betala för att skolan är hundra procent skattefinansierad. Skattebetalarombudet är beställare och talar om vad som ska levereras. Det leder till en skola där anställningsbarheten blir det allra viktigaste. Men det kanske inte är det allra viktigaste för en skola att alla som kommer därifrån är anställningsbara utifrån de strukturer som för närvarande finns. Det går inte att ifrågasätta utan att först kunna.

– I dag får vi en utifrånstyrning på skolan som gör att den blir en ”Mädchen für alle” som ska duga för allting och det är jag rädd försvårar för oss att få en väl fungerande skola framöver. Därför behöver skolan politiskt befrias från blockpolitiken. Blockpolitiken är förödande då den förutsätter ett motförslag. Varför ska vi alltid ha ett alternativ, om det du föreslår är bra kan vi väl göra det.

Widar:
– Det är en strålande beskrivning.

Kurage:
– Om det då är de politiska förutsättningarna för idéburen skola, vad är då de ekonomiska? Är det rimligt att det tycks behövas ett riskkapitalbolag i ryggen för att ha de pengar som krävs för att starta en skola?

Widar:
– Riskkapitalbolag är inte intresserade av experiment eller av någon ”rocket” på börsen, utan av en stadig trygg placering. Ta Wallenbergs EQT som köpte Academedia. Enda chansen för dem att det ska vara en god placering är att utse chefer och en ledning som driver skolorna så högkvalitativt som möjligt. Så att många barn och ungdomar vill gå på dem och att föräldrarna tycker att de är bra. Du säger att de är helt ointresserade. Det kanske ledningen i riskkapitalbolaget är, men de som sköter skolverksamheten måste verkligen vara på tå. Det finns inga lättförtjänta här pengar längre.

Bengt:
– Men om de som sköter skolverksamheten blir mer intresserade av att hålla riskkapitalbolagets ägare vid gott mod än att sköta skolan?

Widar:
– Det är i praktiken samma sak.

Bengt:
– Där är vi oense. Fokus på uppdraget är det viktiga. I dag har du också i offentlig verksamhet de som inte har det. De känner glädje i och med att vårdbolaget går med vinst oavsett om folk har dött i väntan på att komma dit. Då har de inte förstått uppdraget.

Kurage:
– Men ni är överens om att det behövs en politisk samarbetsvilja för att komma framåt och hitta en skolpolitik som är relevant?

Widar:
– Det är som Bengt säger: ”Vad är en skola nu och i framtiden?”. Det är den viktiga frågan.

Kurage:
– Och den debatten förs inte idag?

Widar:
– Nej, det är bara styrning, regler och betyg och sådant där. Det är en andefattig debatt. Det är väldigt ovanligt att debattera så här, ofta blir det bara vinst, regler och ägarform. Bråk, bråk, bråk.

Text: Hanna Hallin & Pär Karlsson
Foto: Tobias Björkgren